Efter två dagar på konferensen Trygg & Säker 2022 i Folkets Hus i Stockholm gör jag några reflektioner. För det första den höga kvaliteten på programmet inriktat på kommuner och regioners säkerhetsarbete. Nästa år vill jag se kongresshallen fylld med kommunalråd och inte bara kommunernas säkerhetsansvariga. Den här frågan måste ligga på kommunstyrelsenivå. Den är för viktig att delegeras nedåt i organisationen till säkerhetschefer, säkerhetssamordnare och trygghetsansvariga, hur duktiga och kompetenta de än vara må.
De folkvalda högst upp i kommunerna måste komma hit och ta del av föreläsarnas breda erfarenheter och djupa kompetens, på precis samma sätt som de gör i Almedalen på sommaren eller på Kvalitetsmässan i Göteborg på vintern.
För mig var det tre saker som stack ut under konferensen. Ett föredrag av åklagaren som knäckte hela det grovt kriminella Vårbynätverket från chefen i toppen som bodde i Spanien till soldaterna i botten på pyramiden, tack vare att den franska polisen knäckte den krypterade telefonen Encrochat. Det var möjligt för den franska polisen att göra det samtidigt som den svenska polisen inte kan göra samma sak på grund av hinder som den svenska lagstiftningen sätter upp. Här behöver lagstiftaren ta sig en funderare på om vi inte skall gå den franska vägen också i Sverige nu när de gängkriminella nätverken flyttat över sin kommunikation till andra krypterade plattformar.
Varför är det värt att göra detta ingrepp i den personliga integriteten? Jo, för den bild som åklagaren Anna Stråth visade upp i början av sitt föredrag. Ni ser den ovan. Den visar tre olika mordplatser plus ett mordförsök i Stockholmstrakten, som alla har det gemensamt att de kriminella gängens utsända torpeder av misstag sköt fel personer. Personer som helt saknar kopplingar till andra kriminella gäng, och där det mest uppmärksammade mordet är skjutningen där en 12-årig flicka mördades vid en McDonaldsrestaurang i Botkyrka söder om Stockholm. Där skulle hon träffa ett par kompisar och råkade komma i vägen för en eldskur från en bil som var avsedd för en helt annan person. Hon blev 12 år och ville bara träffa ett par kompisar och kanske äta en hamburgare. Ta in detta faktum och säg sedan att den personliga integriteten i de kriminellas mobiler och appar väger högre än den här flickans stulna rätt att få leva ett vanligt liv och dö i den ålder när gamla kvinnor normalt sett slutar sina liv omgivna av sina barn och barnbarn och kanske också barnsbarnbarn.
Det andra som lämnade ett starkt avtryck hos mig var det som Christina Kierna, samordnare mot välfärdsbrott och otillåten påverkan, på kommunförbundet SKR, berättade i en panel. Hon hade för övrigt samma jobb i stadshusledningen i Stockholms stad innan hon gick över till SKR. Det hon berättade handlar om hur hoten mot enskilda socialsekreterare numera kan se ut från grovt kriminella familjers sida. Valfri kriminella familj: “Vi söker en balanspunkt. Om ni tvångsomhändertar ett av våra barn skall en av era socialsekreterare dö.”
Ta in magnituden av denna form av hot. I synnerhet som vi vet att många av dessa familjer redan lutar sig emot ett bevisat tungt våldskapital. Min slutsats blir följande efter att ha diskuterat detta med några kunniga bekanta med erfarenhet från området. Jag lånar den här slutsatsen rakt av från en bekant till mig:
“En av de saker som verkligen oroar mig är hur lågt prioriterat detta är. Det här är både en tragedi för de som utsätts och systemhotande – förmodligen på kortare sikt än vi vill tro.
Några av det offentliga samhällets allra viktigaste myndighetsutövningsuppgifter – socialtjänst, skola – ligger både formellt och ekonomiskt på våra hårt pressade kommuner. De är inte rustade för detta. Staten är knappt ens rustad för detta, men kommunerna är inte rustade alls – varken ekonomiskt eller kompetensmässigt.
Samtidigt släpar vår självbild efter på ett riktigt farligt sätt. Amerikanerna tror fortfarande att de är friast i världen och vi tror fortfarande att vi är okorrumperade, tillitsbaserade och att det mesta löser sig utan att göra systemomläggningar/grundläggande mentalitetsförändringar.
Ett första steg måste vara ett systematiskt arbete för att skydda alla offentliganställda. Det offentliga måste ha deras rygg i alla lägen. På riktigt. Skyddade personuppgifter måste tyvärr bli norm. Vem, som är anställningsbar, bortsett från några heroiska hjältar, är beredd att arbeta i det offentligas mest utsatta positioner utan att veta att ens familj är skyddad?”
En erfaren brottsmålsadvokat och allmän försvarare som bland annat är verksam i min tingsrätt i Södertälje fyller på i diskussionen. “Man kommer tyvärr behöva lyfta såna beslut till en högre nivå och det kommer krävas anonymiserade beslutsfattare i större utsträckning. Vårt samhällssystem kommer sakta men säkert att totalt omstöpas.”
Jag tror, tyvärr, att båda mina bekanta har rätt till hundra procent. Dags att gå från ord till handling för lagstiftarna.
Det tredje som lämnade avtryck hos mig är vad den erfarna poliskommissarien i Stockholmsregionen Gunnar Appelgren sade i samma panel som den där hotbilden mot socialsekreterarna lyftes fram. Han diskuterade de komplicerade förundersökningar som drar ut på tiden på grund av att ärenden alltmer köar upp hos det nationella kriminaltekniska laboratoriet NFC (tidigare SKL).
”Varför går inte NFC i treskift?”
Säg är inte Appelgrens fråga den enkla och samtidigt självklara att ställa? Det finns ett politiskt problem med den svenska polisens nuläge, och det är att rikspolitiken oavsett partifärger okritiskt öser in mera pengar, högre budgetanslag och resurser i en delvis sedan länge bevisat dysfunktionell organisation. Men högre budgetanslag har aldrig löst några som helst problem i en offentlig dysfunktionellt fungerande organisation. Ändå är polisens organisation och output från den helig. Den får helt enkelt inte ifrågasättas, fast den bevisligen måste ifrågasättas mer än någonsin tidigare.
En som ändå gör det är den erfarna brottsmålsadvokaten ovan. Så här säger han apropå köbildningen på NFC,
“Tyvärr har det varit samma problem under de senaste 12 åren som jag jobbat som offentlig försvarare. Först var det problem med SKL och sedan samma problem med NFC. Kan säga att i princip samtliga mål jag haft där min klient varit häktad längre än några veckor har det berott på långsamma DNA- eller fingeravtrycksanalyser. Väntetiderna var långa tidigare, men har bara blivit längre och längre. I nuläget är väntetiden för ett enkelt DNA-prov 7-12 veckor. Det innebär att klienten ofta får sitta häktad hela tiden. Enormt personligt lidande, enorma kostnader för samhället. Den här idiotin bara fortsätter.”
Var är de modiga rikspolitiker som likt polislegendaren Appelgren ifrågasätter dysfunktionaliteten och suboptimeringen i polisens nuvarande organisation? Jag ser och hör polisprofessorn emeritus Leif GW Persson grymta om detta ibland i TV4, men med all respekt för pensionären Persson så behövs det fler och mer inflytelserika röster som lyfter detta problem.
Att ösa mer pengar över en offentlig skattefinansierad organisation som inte fungerar på ett acceptabelt sätt har aldrig varit en lösning värd namnet på någonting, så varför skulle det plötsligt vara det nu när det kommer till polisen?
Text:
Andreas Henriksson
andreas.henriksson@verifiera.se